Auster upp på topplistan!

Direkt upp på min topplista kom Paul Austers Sunset park som jag läste ut igår. Det var min första bok av Paul Auster och definitivt inte den sista. Maken hämtade upp en annan av hans böcker, Slumpens musik, från källaren och den ska snart läsas. Ibland är det enkelt att säga varför man gillade en bok men jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att jag fastnade i boken. Språket tror jag är en av anledningarna. Jag brukar inte bry mig så mycket om en boks språk, i alla fall inte medvetet, reagerar bara om det är riktigt dåligt. Men språket i Sunset park var fantastiskt, vackert och målande. Meningar som griper tag och för mig vidare i berättelsen, dessutom kan jag inte snabbläsa som jag brukar. Det är ett tecken på en riktigt bra bok. Hade det varit mina elever som skrev om språket hade jag förväntat mig ett citat som visar på detta men det går inte.

Sen gillar jag sättet historien berättas. Miles Heller har under sju år varit på flykt från sig själv. Något hände som gjorde att han hoppade av collage och bara försvann utan att ha kontakt med sin familj i New York. Men efter en händelse i Florida, där han senast arbetade, blir han tvungen att lämna Florida och han återvänder till New York. Där hamnar han i Sunset park, i ett hus som ockuperats av hans vän Bing och två av Bings vänner Alice och Ellen. Tanken är att ta kontakt med sina föräldrar igen. Historien berättas genom att vi växelvis får följa de olika personerna i boken i olika kapitel och så tar sig handlingen framåt.