Efter att nyligen ha avslutat Elly Griffiths Janusstenen, hittade jag tredje boken av henne på biblioteket och den fick följa med mig hem. Var verkligen nyfiken på hur det skulle gå för Ruth Galloway och hennes barn som skulle födas. Den tredje boken heter Huset vid vägens slut och handlar om hur några arkeologer hittar skelettdelar nedgräda när de är ute och kartlägger kusterosionen i Norfolk. Ruth Galloway, som börjat arbeta efter föräldraledigheten, kallas naturligtvis dit, benexpert som hon är. Skelettdelarna visar sig tillhöra 6 män som blivit skjutna för 60-70 år sen, under andra världskriget. Kommissarie Nelson hamnar också i utredningen och tillsammans börjar de nysta i vad som hände i den lilla byn under andra världskriget. Boken är som de andra i serien klart läsvärda deckare. Ruth är en sympatisk person och berättelsen är intressant. Jag gillar när det finns en historisk koppling och det finns något gömt i det förflutna. Däremot gillade jag inte slutet, tyckte det kändes lite långsökt. Dessutom skriver Elly Griffiths i presens och jag har lite svårt för det. Jag hakar alltid upp mig i början när det är i presens. Men den funkade i min sega läsperiod jag är inne i.
Läser just nu Amor Towles Artighetsreglerna. Underbart mysig bok som gett mig läslusten tillbaka. Tack