Lättläst Läckberg

Då kom äntligen Camilla Läckbergs sista bok Änglamakerskan till mitt biblioteket och sen hem till mig. Det har varit lång väntan och den lästes raskt ut. Jag gillar Läckberg, de är charmiga och lättlästa och jag är förtjust i serier där man följer huvudpersonerna och hur deras liv utvecklar sig. Änglamakerskan utspelar sig som vanligt i Fjällbacka. För ungefär 35 år sen försvann en hel familj spårlöst från ön Valö under påsken. Ja alla utan familjens ettåriga dotter Ebba. Ebbas familj återfanns aldrig och hon adopterades. Nu har Ebba och hennes man återvänt till Valö efter att de har förlorat sin son. Tanken är att de ska reparera och göra huset till ett bed and breakfast men de hinner knappt starta innan de utsätts för en mordbrand. Tanumspolisen med Patrik Hedström kopplas in och börjar nysta i händelsen. Erika Falck, Patriks hustru och berömd författarinna, blir som vanligt nyfiken. Hon har intresserat sig för Ebbas familj och har tänkt att skriva om dem, så utan Patriks vetande försöker hon utreda fallet vid sidan om. De börjar fundera om händelserna nu hänger samman med det som hände med Ebbas familj och steg för steg börjar de närma sig sanningen. Som alltid i Läckbergs deckare finns en parallellberättelse som går lång tid tillbaka och som sen vävs in i boken. Här får nazisten Göring en lustig roll.

Boken är bra. När man läser en serie så blir karaktärerna viktiga och hos Läckberg finns det många sköna personer.  Jag både gillar och irriterar mig på Erika Falck och hennes sätt att alltid lägga sig i och ge sig in i dumma situationer men hon kommer ju alltid ut på rätt sida. Hon är en rätt vanlig småbarnsmamma med vardagliga problem och det är skönt. Den som har utvecklats mest är den förr så buttre Gösta som nu är både sympatisk och duktig. Sen är ju Fjällbacka en ljuvlig miljö, får mig att längta till sommaren.

Det finns hela tiden en spänning som får mig att vilja läsa vidare. Många brukar klaga på att hennes språk är så dåligt men det förstår inte jag. Språket funkar alldeles utmärkt och jag fastnar aldrig på det. Jag är vanligtvis rätt trött på tidsväxlingar i deckare men hos Läckberg känns det helt naturligt.

Som helhet, en klart läsvärd bok.