Riktigt bra biografi

Jag är med i en bokklubb, där vi träffas ungefär var 6:e vecka. Vi turas om att välja bok och till den här träffen som var i fredags hade jag valt bok. Mitt val var förra årets vinnare av August-priset i fackbokskategorin, Den röda grevinnan - en europeisk historia av Yvonne Hirdman.

Yvonne Hirdman har sökt sin mammas bakgrund. Hon visste inte särskilt mycket om sin mamma, egentligen inte mer än att mamman var grevinna. Mamman är död och Yvonne Hirdman går tillbaka för att få veta mer om sin mamma. Mamman Charlotte föddes 1906 i Baltikum, i dåvarande Tsarryssland. Hennes mamma var från Schweiz och pappan tysk. Sen rör sig famlijen runt i delar av Europa, först Storbritannien och sen Rumänien. Pappan är bokhandlare. Vi får följa familjens historia under första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget. Charlotte hamnar i Tyskland, gifter sig med en fattig greve, Alexander Stenbock-Fermor. Sen blir hon kär i en aktiv kommunist och tar sig till Moskva under utrensningarnas tid. Hela tiden måste Hirdman leta djupt efter att hitta information om mammans tid, hon läser dagboksanteckningar, olika dokument, andras memoarer för att hitta delar av sin mammas oerhört intressant liv och pusslar ihop det till en helhet.
Den här boken är riktigt bra. Biografier kan ibland ha en tendens att bara bli ett upprabblande och ganska långtråkiga. Långtråkig är verkligen inte den här boken, den går inte att lägga ifrån sig. Som läsare dras man in i boken och blir engagerad i Charlottes liv. Den historiska period som boken utspelar sig, från 1900-talets början till andra världskriget, är den allra mest intressanta tycker jag. De flesta böcker som finns om den tiden är om män och kopplas till krigen och jag tror att det är just att det inte är en mans historia utan en kvinnas som berättas som gör boken intressant.

Att Yvonne Hirdman är professor i historia märks tydligt. Det är så mycket historisk fakta i boken, inlagd i berättelsen utan att bli bara upprabblad fakta. Det tillför boken just det lilla extra. Jag som gillar historiska romaner tilltalas av just detta.

Det allra bästa med boken är berättarstilen. Författaren finns hela tiden närvarande i berättelsen. Hon gör egna kommentarer mitt i texten, ställer sig frågor om det möjligen var så här. Mammans berättelse finns ju varken nedskriven eller muntligt berättad utan Hirdman söker sig fram genom olika små delar om sin mamma och bygger ihop det till en helhet. Det är därför det känns så naturligt med de egna kommentarerna hela tiden, att vi som läsare förstår att detta kanske var så men hon inte riktigt vet.
En av årets allra bästa läsupplevelser var detta! Har du inte läst den så gör det. Även om du i vanliga fall inte gillar biografier eller fackböcker. Den här är något helt annat.